Under många år bodde jag i ett hus med vacker trädgård, med lummiga fruktträd och en trädkoja. Gästerna avlöste varandra och nästan alltid fanns det barn som lekte och skrattade hos oss. Under dessa år var jag en underlig varelse med stort leende på utsidan och stor sorg på insidan. Ingen såg min sorg, utan tvärtom avundades folk vårt vackra hem och "tänka sig, att jag kunde se så ung ut med fem barn och alltid ordna så trevliga kalas."

Alla de år av sorg jag hade tidigare, har gett mig en superkraft. Jag ser när en människa ler stort och något inte står rätt till på insidan. Det är en sorts högkänslighet som gör att jag ofta inte klarar av sociala sammanhang, utan ordentlig återhämtning därefter. I sessioner träffar jag människor som inte alltid kan sätta ord på saker de vill berätta, men då förstår jag på ett annat plan vad vi behöver fokusera på för att lyfta personen i fråga. Min gard är borta och människor jag möter sänker direkt sin egen gard för de ser att jag är genuin.